Jessie

Tänkte att jag kunde komma med en liten uppdatering om vad som händer med mig nu här i Sverige.
I helgen var det tillbaka på IKEA. Kom in i allt efter ungefär två minuter. Vet inte om det är bra eller dåligt? Hur som helst var det endel nya ansikten, men några gamla kära arbetskamrater var kvar. Kändes ändå ganska skönt. Var väl lite tungt att komma igång och jobba igen (huh, träningsvärk lördag kväll), men det var okej trots det. På söndagen hade varuhuset besök av delar av Vietnams regering, bland annat vice-presidenten. Spännande! Eller nja, egentligen inte. Men man kan ju låtsas i alla fall.

Så, igår var det dags att komma tillbaka till AFA Försäkring också. Jag ska alltså jobba både på IKEA och AFA Försäkring nu i sommar. Har kvar varannan helg på IKEA som vanligt, och sen kommer jag vara på AFA måndag-torsdag i 6 veckor från och med igår. Blir lite mycket den helgen jag jobbar, men å andra sidan blir det ju långhelg då jag inte är på IKEA. Känns ganska bra i alla fall och ger ju pengar i slutändan. Hur som helst, är inte på vanliga AGS nu på AFA utan på FoU-beredningen. FoU står för Forskning och Utveckling, så det är inte på skaderegleringen överhuvudtaget. Inga samtal med jobbiga och roliga kunder med andra ord. Antar att det är både positivt och negativt. Kan tänka mig att jobbet blir lite mer ensidigt nu, men lite mer avslappnat kanske. Avdelningen är väldigt liten (4 st inkl chefen), så det blir inga stora diskussioner vid några fikaraster inte. Jag sitter i ett rum med den andra sommarjobbaren, en kille på 18 år. Tror att det kan bli helt okej. Får läsa väldigt intressanta rapporter i alla fall, så det är alltid något. Bara nu i dagarna har man gått ut med pressmeddelande om att man precis beviljat närmare 15 miljoner kronor i medel till olika forskningsprojekt. Förra året landade man på ungefär 150 miljoner kronor. Hittade en intressant rapport om samerna faktiskt, och det fick mig att minnas allra första kursen på högskolan. Roliga tider.

Så ja, allt rullar väl på här hemma antar jag. Åker till Göteborg redan på torsdag kväll och kommer hem söndag kväll.
Ser fram emot att komma bort och fira midsommar :)

Så, nu är resan över och jag är hemma i Sverige igen. Eller jag kom för drygt ett dygn sedan faktiskt och jag tror att jag ska kunna skriva om de sista dagarna utan att gråta. De sista dagarna var som sagt var riktigt jobbiga, speciellt när vi började inse att vi skulle behöva lämna varandra och ge oss iväg på våra egna äventyr. Vi försökte väl att inte prata om det, men hela tiden kom man på sig själv med att tänka; "nu är det sista gången vi gör det här", "sista gången vi går här" etcetera.

På torsdagen bestämde sig i alla fall Sidney, Fredrik, Magnus och jag att vi skulle ut och äta på restaurang som en liten avskedsmiddag. Innan dess bytte vi alla bilder med varandra så att vi hade varandras bilder, det vill säga de man ville ha. Det blev många skratt och jag kan inte riktigt förstå mig på vad vi har haft för oss ibland. Kul var det i alla fall. Middagen var riktigt trevlig den också. Nere vid kanalen åt vi ostfondue och kände oss franska för kanske sista gången på ett tag. Efter det drog vi vidare till Rivers eftersom att det var på Rivers vi hängde den första tiden i Annecy. Jag insåg dock att jag kände mig gammal och malplacerad då folket som "ska" vara där inte var där. Besöket blev därmed ganska kort, så vi fyra gick hem med Sander och spelade kort och drack absint. Låg och pratade fram till strax efter klockan sex på morgonen. Kommer sakna att inte kunna göra det något mer.

Tanken var ju att vi skulle ha städat det mesta redan på onsdagen, men med tanke på att vi är vi så hade vi givetvis inte gjort det. Jag hade dock packat nästan alla mina saker, men städningen var kvar. Så efter skolan på fredagen (som var fylld med avsked med studenter och lärare) så satte vi igång och städade så att det knakade. Då hade även Jenn kommit tillbaka till Annecy (jaaa!). Det gick lite segt och avbröts av att Magnus helt plötsligt dök upp också. Så vi bestämde oss för att sätta oss och kolla på "Underbar och älskad av alla" (med engelska subs!). Ganska skönt att bara avbryta allt och låtsas att allt var som vanligt. Så som man bara ville att allt skulle vara. Sedan var vi tvungna att ta oss tillbaka till verkligheten och städa klart lägenheten. Vi la oss inte förrän närmare fyra.

Klockan var ställd på 08:30. Då tog vi ut de sista soporna och efter ett tag dök Mme Biville upp och gav oss våra pengar (depositionen för lägenheten). Hon kollade även så att allting fungerade, vilket det gjorde. Strax efter det dök även Fredrik och Magnus upp för att säga hej då till oss. Jag fällde faktiskt bara några som stilla rullade längs med kinden och jag kände mig ganska duktig. Ha, det här skulle ju bli en enkel match trots allt. Trodde jag. Tills jag satte mig i taxin och den rullade iväg... då rullade tårarna helt plötsligt i en annan hastighet.

Väl på flygplatsen var det helt okej. Sidney checkade in på en gång och vi satte oss ned vid ett bord bara. Hon var dock tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen ganska snart. Där, ja, där kunde jag inte hålla tillbaka tårarna igen. Den här gången stod vi istället och verkligen hulkade medan vi grät. Så som det är på filmer kändes det som. Man kramar varandra, tårarna bara sprutar och man vill inte säga hej då. Som tur är hade jag ju Jenn där också som stannade kvar och höll mig sällskap tills jag skulle ta mig till den franska delen av flygplatsen och checka in mitt bagage. Där hade jag fem kilos övervikt som jag slapp betala för (yes, inte hej då till 600 kronor).

Flighten mellan Genève och Paris var helt okej. Landade i ett regnigt Paris och fick vänta drygt in timme på mitt plan som skulle ta mig till Stockholm. Där hamnade jag först ensam på en rad för tre, tills en äldre man (pensionerad, så kanske drygt 65 år) fick flytta dit eftersom han satt så trångt längre fram. Hm, det var en pratglad människa i alla fall. Helt okej till en början när han bara pratade om hur fint Sverige var. Ju mer han drack desto jobbigare blev det dock. Farligt när alkoholen är gratis sådär på flygen. Vi fyra som satt längst bak blev dessutom bjudna på champagne (kan berott på den pratglada mannen som blev polare med flygvärdinnorna). Två fulla dricksglas hann vi med. Till slut gav han mig i alla fall sitt telefonnummer och bad mig ringa ifall jag ville äta middag någon dag. Han var nämligen väldigt ensam eftersom hans fru (som var psykolog) hade lämnat honom för en yngre man. Dock var de sååå bra vänner. Jaja. Tack och hej.

Att komma till Arlanda, ja, det var med blandade känslor. Min väska var den första som rullade ut på bandet (yes), och sedan bar det av mot utgången. Direkt när jag såg mamma och pappa bara sprutade tårarna igen. Haha, även det dramatiskt, om än inte lika dramatiskt som med Sidney. Om jag kände mig fånig. Men det var som att allt bara släppte och saknaden efter de andra blandades med känslan av att vara hemma eller något. Jag vet inte riktigt vad som hände. Nu när jag väl är hemma känns det bara konstigt. Allt är som vanligt och det känns som att jag lämnade Sverige för någon vecka sedan. Samtidigt har jag ju "missat" fyra månader. Känns väldigt lustigt...

Annecy är hur som helst otroligt vackert och jag hoppas att jag en vacker dag återvänder för att minnas denna underbara tid. Vous me manquez.